Första julölen för säsongen

 

Jag måste givetvis hålla mig till sanningen och eftersom jag har provat julöl långt in i januari för att orka beta av större delen av sortimentet. Dessutom har jag druckit en och annan ”julöl” under resten av året också. N’ice Chouffen, jag lyckades halvöppna en Tomte av misstag och fick då stå mitt kast och öppna den ordentligt och dricka ur den. Jag tror att det var i slutet av juli.

Nu skulle detta inlägget egentligen inte alls handla om julöl utan om att prova öl till mat. Vi ska ha en ölmiddag med många olika smaker, sorter o.s.v. och då ville jag öva lite. I det Karlströmska hemmet så lagas det soppa och pannkakor när nog varje torsdag. Dock inte ärtsoppa utan andra soppor. I torsdag hade jag gjort en tomatsoppa med ingefära och till denna provade jag och hustrun Harviestouns Mr Sno’Balls samt Svaneke Syd-Øst for Paradis. Min tanke var att vi skulle testa ölen var för sig för att sedan se om det blev skillnad till maten. Syd-Øst for Paradis är en fläderblomsöl och jag trodde att den skulle passa perfekt till soppan. Mr Sno’Balls hoppades jag skulle var riktigt god men att den inte riktigt skulle passa till soppan. Mycket riktigt. Bittern är en aningen för kraftig för tomatsoppa medan Syd-Øst for Paradis fullkomligen blommar ut (om man får använda sig av så enkla poäng). Personligen har jag lite svårt för en så här subtil, sommaraktig öl så här års men till soppan var den ett fint komplement medan Mr Sno’Balls mest skar sig. Det blev ett lätt val till maten och Herr Snöboll fick vänta till diskningen.

Svaneke Stout

 

I lördags hade vi lite kalas här hemma. Tre andra barnfamiljer var inbjudna och vi bjöd på Flygande Jakob. Av erfarenhet vet jag att det ofta blir damerna i dessa sällskap som inte kör hem. Erfarenheten säger också att dessa damer helst dricker vin. Jag fick lite lojalitetsbekymmer här men beslöt mig straxt för att vara porterveckan trogen. Jag delade en flaska Svaneke Stout med mig själv. Jag har skrivit om den tidigare men det kom jag inte ihåg när jag drack den.

Svaneke Stout

En klassisk dry stout som Arthur skulle ha varit stolt över. Torr i smaken, lätt kropp, det beska i ölen kommer mest från malten, sparsamt med estrarna. Bränt socker, kaffe, rostat i aromen. Låg humlenivå. Lätt kropp som sagt, jordigheten finns där men denna gång upplevde jag den inte alls som söt. Mild eftersmak för att vara en dry stout.

Två mörka danskar blir slagna av den tredje inte fullt så mörka skotten.

 

Det föll sig så att det blev tre olika svarta öl på en kväll. Jag och min fru skulle avrunda kvällen med lite smörgåsar. Jag frågade om hon ville dela en öl med mig och det ville hon. Då startade mina bryderi. Vad skulle jag välja. Hon brukar inte gilla Imperial Stouts och andra alkoholtäta saker, jag hade ingen stout kvar att välja på. Plötsligt föll blicken på BrewDogs variant av Schwarzbier som de har gett namnet Zeitgeist. Schwarzbier ska vara milda, lättdruckna lager öl trots sin svarta färg. Det passade väldigt illa ihop med min bild av BrewDogs övriga öl. Därför tog jag med mig Ølfabrikkens Porter upp också. Det känns fortfarande spännande att dricka kvalitetsöl i burk även om jag personligen fortfarande föredrar flaska.

Mackorna var bredda, ljusen tända i biblioteket och vi satt oss ned för att lukta och smaka på ölen. Vilken förvåning, detta var verkligen en schwarzbier. Det skummade frodigt med en aningen smutsig färg. Kanske kan man återanvända Bengt Grives färgbeskrivning mörkvitt. Färgen på ölen är inte svart utan mera mörkbrun. Maltig, tung doft med humlen tydligt närvarande utan att dominera. Försiktigt rostade toner kompletterar. Det luktar distinkt och rakt på sak. Det är verkligen inte ett långt steg till en münchner dunkel. Mjuka rostade toner, mjuk beska, lite chokladaktig, lätt kropp, sammetslen öl och en medium efterbeska. Absolut ingen stor öl i bemärkelsen övermäktig och överlastad med smakkomplexitet och aromer. Nej, en enkel, god öl som låter smörgåsarna komma till tals.

En sådan här god öl tog snabbt slut och vi öppnade Ølfabrikkens Porter men här blev det tvärstopp för min fru och hon åt upp smörgåsarna under försiktigt smuttande. I ett försök att räta upp det hela gick jag ner i källaren och hämtade upp Willemoes Porter. Denna flaska, precis som Ølfabrikkens Porter hade köpts in under sommarens resa till Bornholm. Willemoes är underjäst så den ska säkerligen kallas för en Baltisk Porter. Den är stark med hela 9,8% som domineras av sötma. Massor av sötma. Den är helsvart och skummet är mörkt, nära nog brunt. I aromen finns det rostade toner, nära nog ingen humle och inga estrar, lite chokladtoner kunde anas. Allt dränks i sötman. Det är en rejält fyllig öl. Trögflytande rent av, oljig. På slutet kommer det lite smaker av kaffe, lakrits, och sötman får viss balans av humlebeskan. Eftersmaken är medellång och utan större sensationer. Vi plockade fram lita starka och några smakrika ostar. Det behövdes för att möta upp en dylik öl.

Varför ratade min fru Ølfabrikkens Porter då? Humlen! Det var nära nog som att dricka grönöl när det gäller humlesmaken. Mycket markerad vegitativ humlekaraktär. Jag undrar hur de hade lyckats med den. Det var en mäktig öl och jag sparade undan av den till senare på kvällen när jag smög ner till kontoret och pysslade lite. En riktig smuttaröl som jag faktiskt inte har några noteringar om. Jag bara njöt av den. Den var sannerligen en smakexplosion utan dess like. Tar man sedan med priset i beräkningen så är det en otroligt prisvärd öl.

Ingen öl idag men dock lite historik

Att det inte blir någon öl så här en fredag beror på olika saker. En rejäl nästäppa är nog det främsta skälet.

Alla vi som föreläser om öl vet att porter ursprungligen uppfanns i London 1722 av en bryggare som hette Harwood vid Bell Brewhouse i Shoreditch, London. Det var vanligt på den här tiden att man blandade öl av olika typer direkt i bägaren vid serveringen. Three threads lär ha varit en populär blandning av en del ale, en del beer och en del twopenny. Ale ska då ha varit ohumlat, ljust (pale) öl medan beer var humlat. Twopenny var en starkare variant. Pubägaren måste alltså vid beställningen servera öl från tre olika fat. Harwoods idé var att brygga en öl som kombinerade alla dessa tre ölens egenskaper direkt vid bryggningen och kunde serveras hel/från bara ett fat. Följaktligen kallades ölen ”Entire”. Namnet porter kom sedan sig av att ölen blev populär bland bärare, porters, som det fanns gott om i 1700-talets London. Med bara ett fat att servera ifrån så gick det snabbare och krögaren kunde servera flera kunder samtidigt och tjänade mycket pengar. Ölen växte i popularitet och porter är ett faktum.

Nu finns det en del problem med den här teorin. Trots att den är väl spridd och även auktoriteter som Michael Jackson och Svenska Wikipedia har verifierat den. Enligt Terry Jones som har skrivit hembryggarboken Porter pekar på en rad faktorer som sätter frågetecken för teorin.

• Alla verkar hänvisa till samma källa för teorin, nämligen John Bickerdykes bok Curiosites of Ale and Beer som skrevs på 1800-talet, dryga hundra år efter öltypens födelse.

• Även om olika versioner av legenden hänvisar till just Three Threads som grunden så är de inte helt samstämmiga vad det gäller vilka tre öl som ingick. Beer, Ale, Twopenny, brown ale, stale brown ale och pale ale brukar alla kunna finnas med bland de tre. Faktum är att vi har drygt 20 olika typer av öl i London under 1720-talet.

• Det serverades både two threads, three threads, four threads och six threads. Varför skulle just three threads ersättas?

• Herr Harwood nämns i början men försvinner sedan direkt ur historien. Om han hade varit först så borde han också ha funnits kvar i branschen efteråt. Det är inte troligt att han skulle ha lämnat ut sin ”hemlighet” om det skulle ha funnits en sådan.

Hur utvecklades då porter? Svaret kommer vi troligen aldrig att ha men man kan peka på ett par saker. (Följande teorier är också från Terry Fosters bok). Ett kvarts sekel in på 1700-talet var bara 1% av ölen (eller om det är en procent av bryggerierna) brygd på bryggeriepubar. Resten brygs och distibueras. London har närmare 200 bryggerier och dessa producerar i genomsnitt 100 000 liter öl, som en skapligt stort microbryggeri. De större av dessa var alltså redo att gå från hantverk till massproduktion. Att portern krävde lagring och där med investering var alltså vid denna tiden inte ett problem.

Importerad öl hade mera humle och för att möta detta behövde Londonbryggarna brygga något nytt. Kanske ville de inte överge sin brunamalt eller så hade de redan upptäckt att Londonvattnet inte passade till att brygga med ljus malt. Hur som helst så kan man säga att porter inledningsvis snarare var mörkt brun än svart. Den svarta färgen kom, om jag har förstått det hela rätt, när man började använda hydrometern och såg att den dyrare ljusa malten faktiskt var kostnadseffktivare. Senare uppfanns patentmalten (helt svart malt) och man kunde använda sig av mestadels ljus malt och färga ölen svart med patentmalten. Kunder beklagade då att färgen inte var den rätta. Den var för svart och inte brun i färgen.

St Peter’s Cream Stout och Dragonhead Stout

Två brittiska stout. Stout förknippas med Irland här i Sverige och med all rätt tycker jag men om jag inte har missuppfattat det hela så fanns stouten kvar hos flera bryggare sedan de hade slutat med sin porter, alternativt bara säsongsbryggde den. Även Guinness bryggde porter fram till 1974 men idag förknippar vi bryggeriet uteslutande med stout. En del människor utan att ens notera skillnaden mellan deras olika varianter. Till ölen!

Dragonhead Stout (OrkneyBreweries)

Helt svart med kraftigt ljus skum. Jag inbillar mig säkert, med Orkneyassosiationerna i huvudet, men jag uppfattar lite torvighet i aromen. En stout ska vara lätt i kroppen, torr i smaken, enkel i smaken och rätt fram… allt detta är Dragonhead. På flaskan står det följande – ”A black stout which is brimming over with roast malt flavours, balanced with a complex hop blend. Really smooth with roasted aftertaste” Var de hittar sin complexa humleblandning vet jag inte. Snarare tvärt omm även där. Enkelt och rakt på sak. Eftersmaken domineras av en rostad bitterhet. Detta är en puböl i min smak. Man kan dricka utan att anstränga sina sinnen allt för mycket. Ett sällskapsöl.

St Peter’s Cream Stout

Givetvis kan man dricka denna öl i sällskap men den har lite mera komplexitet. Aromen innehåller givetvis bränd malt men även mera humle, lite mörk syrlig bröd och aningen av rök. Smaken balanseras med kaffe, bitter choklad och lite, lite mandelmassa. Fortfarande svart, liten skumkrona, lätt kropp och hög hinkabilitet. Vilken är då bäst, tja. Båda är bra och vilken jag skulle välja hänger på humöret.

Kungen, eller kanske drottningen, av svarta öl

Imperiet i fråga är det ryska och legenden förtäller att Katarina den storas hov importerade öl från England. Portern som då skulle skeppas dit behövde ha lite mera alkoholhalt och mera humle i analogitet med India Pale Ales. Den första brygden ska enligt engelskspråkiga wikipedia ha varit Thrale’s Entire Porter från 1796. Detta kan tyckas lite sent med tanke på att Katarina den stora dog just det året och om det nu var hon som gillade ölen så…

En imperial stout är inget som man ska svepa i sig. Givetvis, var och en njuter sin öl som den själv vill men detta är öl för eftertanke. Dessa öl har en stor kropp och har de lagrats ett tag kan även kolsyran ha dämpats vilket jag personligen anser är till ölens fördel. Beskan kan variera stort. Speciellt amerikanska sorter som North Coast Old Rasputin tar gärna ut svängarna med humlen. Syrligheten och beskan från de mörka maltsorterna bör hållas dämpade vilket ofta låter sig göras av den högre restsötman och alkoholen. Humle arom ska det finnas men det måste dofta mycket av annat också. Kaffetoner, choklad, nötter, viniöst och inte minst sötma. Smaken har samma beståndsdelar men även lite rökighet, lakrits, bitter choklad. Färgen på ölet är svart, möjligen en röd ton. Skummet ska vara cappucinofärgat eller mörkare än så.

Stone Imperial Russian Stout

Stone är ett legendariskt västkustbryggeri med en tydlig humlig karaktär. Mest kända är dom nog för sin Arrogant Bastard även om Double Bastard rönt stor uppmärksamhet här i Sverige. Nu är det alltså deras Stone Imperial Russian Stout.

En mycket svart öl med ett stort skum som är väldigt ojämn i bubblorna. Skummet är aningen cappucinofärgat. Aromen är följsam, karamellig, inte alls påtagligt humlig, nötig, söt och inte helt oväntat bränd.

Smaken är söt, oväntat söt, brända smaker, lite kaffe, lite anisdragning och alkoholsötma. Den medellånga eftersmaken har mer av en bränd beskhet som närmar sig de torra stouten.

En stillsam Imperial Stout med stor tyngd i eftersmaken. Inget för min fru men själv tyckte jag att den var god. Kanske inte riktigt så god som siffrorna på ratebeer och BA visar. Jag kan dock mycket väl tänka mig att beställa den igen. Jag tycker sannerligen att Slottskällan Imperial Stout är minst lika bra, nej faktiskt bättre. Stöd svensk bryggindustri. Drick Slottskällan Imperial Stout.

Ett litet grepp om namnförvirringen

Det finns verkligen många svart öl eller öl åt det svarta hållet när man börjar titta på det. Stout, porter, brown porter, schwartzbier, extra stout, foreign stout, imperial stout, imperial porter… Så var ska man börja? Jag gjorde det hyfsat lätt för mig och valde att prova en schwartzbier och en porter. Den första kategorin representerades av Ørbæks Dark Horse medan porterns färger försvarades av Oppigårds Starkporter.

Dark Horse skummar mycket men skummet dör sedan fort och hänger kvar utmed kanterna av glaset. Färgen är brunsvart och skummet lätt brunaktigt. Aromen är lätt syrlig, maltig och en fin balans med bränd malt. Själv tycker jag att det är smaken som gör den till en schwarzbier. Den saknar det där brända, lite vassa som en stout bör ha och är mjukare, enklare, renare i smakprofilen. Eftersmaken är kort och lätt. Lätt-medium kropp och mycket hög hinkabilitet. När jag själv har bryggt schwartzbier så har jag använt malt där man har tagit bort skalet. Då får man rostade toner utan att den sträva maltbeskan uppstår.

Oppigårds Starkporter är ett svart öl med tjockt bomulligt skum. Vid en första sniff märks skillnaden direkt. Ölen doftar fylligt, ni vet, massor av sötma, mäktiga rostade toner. Lite kaffe, aningen nötigt. Smaken ger mera åt kaffehållet och fylligheten bär upp det brända i aromen så det blir ganska snälla smaker. Lite choklad, lite karamell och lite maltsötma. Eftersmaken är längre än hos schwartzbieren och domineras fullständigt av brända smaker.

Jag prövade dessa öl var för sig först innan maten och sedan till maten. Oppigårds Starkporter passar bra i båda fallen men den mörka hästen är sannerligen en matöl. Den kändes en aningen platt innan maten men till en tallrik fåraherdepaj så passade den utmärkt.

Sammanfattar vi schwartzbier så tycker jag att det ska vara en öl med liten kropp, stillsam arom som absolut inte har några estrar i sig och inte för markerad humleton. Låg alkoholhalt (max5-5,5%), ingen restsötma att tala om, den ska vara mjuk i sina brända toner och den ska ha kort eftersmak. Detta ger oss en öl med väldigt hög hinkabilitet.

(Stark)Porter å andra sidan kände jag inte att jag hittade rätt på något vis. Jag tog tillfället i akt att ringa upp Björn Falkeström och prata svarta öl. Själv så dricker han inte varken porter eller stout så där ofta längre. Det blev oftare förr, på 80-90 talet att man tog en Guinness sade han men konstaterade själv att valmöjligheterna inte var så stora då som nu. Jag frågade om vilka skillnader han såg på porter och stout men Björn tyckte inte att det var någon större skillnad egentligen. Han så det som ett gemensamt/valfritt samlingsnamn och att man kunde sedan se Dry Stout som en egen undergrupp. Valet av namnet starkporter fanns det ingen egentliga tanke bakom enligt Björn. Jag lanserade min teori om att man hade velat luta sig på Carnegie Porters god namn och aktade sig för Guinness total dominans i stoutsegmentet och Björn sade att det nog kunde stämma, speciellt tillägget stark. Om han hade valt namn idag så hade det troligen blivit stout på något vis trodde han. Av försäljningstekniska orsaker. Och ölen skulle behöva lite bättre skjuts försäljningsmässigt. Från och med 1 oktober finns nu Starkporter bara i 55 butiker runt om i landet mot förut 200 butiker. Detta trodde Björn skulle minska årsvolymen från 20 000 liter till kanske 12-15 000 liter ganska omgående för att sedan långsamt minska så pass mycket att man skulle åka ur Systembolagets ordinarie sortiment. (Som jämförelse kan man säga att Oppigårds producerar 8-10 000 liter öl per vecka.)

Försäljning hit eller dit, är det en porter? Går vi till hembryggarnas definitioner så faller den definitivt på färgen som jag anser är svart vilket inte en porter ska vara enligt dom. Den saknar nog lite fruktighet i aromen. När det gäller sötman så skriver SHBF att porter kan gälla både den torrare varianten från London som den karamelliga svenska varianten. Detta ger stort spelrum men nog skulle jag vilja hävda att detta är en Extra Stout eller kanske heter det Stark Stout på svenska.

Bra karl reder sig själv

Ni känner till det där om tingens förbannelse, Murphy’s Lag o.s.v. Själv hade jag räknat med att på något vis kunna krångla till mig en tur ned till Göteborg, Järnbiskopen och Porterveckan. Primärt var jag sugen på morgondagens beermakerdinner men den brann inne tidigt och sjuka barn minskar nu chansen till nedfärd radikalt. Men som rubriken lyder, bra karl reder sig själv och eftersom jag har en större hög svarta öl (Även på Bishops Arms så tänjer man rejält på begreppen och handhar andra svarta öl än porter) så får jag väl dra igång en egen portervecka.

Vad kan då bli mera naturlig att börja med än Carnegie Porter. Denna öl som lovsjungits av Michael Jackson, exporterats världen över, lagrats i svenska källare sedan länge, bryggs efter recept från 1836 ähh, jag får nog ta och kolla upp detta men enligt flaskan så är receptet från porterbryggeriet i alla fall.

Jag valde att prova både starkportern på 5,5% och ICA-varianten på 3,5% För att riktigt röra till provningen valde jag att ta fram en flaska av den starkare från 2006. Jag öppnade först den äldre, starkare varianten och gick och smuttade på denna medan jag lagade maten. Kokt potatis, stuvade morrötter och Lithells varmkorv. Bangers och Mash fast utan mashen så att säga. Jag provade lagrad Carnegie i en vertikalprovning för drygt ett år sedan och konstaterade redan då att en lagrad sådan knappast gör sig bäst till mat. Denna erfarenhet gjorde jag om nu så drygt halva flaskan blev stående till efter maten. Sötman var påtaglig och ölen har tappat när nog allt av sin friskhet. Carnegie är en relativt söt öl att börja med men lagringen har tagit bort mycket av humlebeskan men även de rostade tonerna.

Till maten öppnade jag istället 3,5%-varianten. Detta är en öl jag gärna dricker till maten. Jag har smugit med en dylik vid jul ibland i lättölsbacken och jag gillar verkligen att den smakar lite mera friskt/beskt. Givetvis är det en tunnare öl än starkölen och som komplement till mat tjänar den nog på detta. De rostade tonerna kommer fram bättre då.

Efter maten återgick jag till resterna av min halvlitersflaska och smuttade på detta ihop med en liten bit choklad. Nja, det borde givetvis ha varit en kladdkaka eller något dylikt men i brist på detta fick en liten bit choklad duga. Jag valde dock att spara det sista i flaskan så ska jag försöka göra mig lite portertryffel imorgon.

De däringa Brinken Brothers

Idag, på en torsdag, har jag ihop med min fru druckit den sista av mina flaskor Belgo Dubbel. Det var vinnarölen i hembryggar-SM 2006 och som pris vann de att få sin öl bryggd i storformat hos Slottskällan. Det var den sista av de flaskorna (som fanns i min källare) som vi tömde till en vitlökskryddad morotssoppa. Jag letade efter segermotiveringen men jag kunde inte hitta den. Jag har dock för mig att den pratade om chokladtoner. Dessa var nedtonade nu, så här tre år senare och det var en stillsam, trevlig, inte allt för kryddig belgare som kom ut ur flaskan. Det är en fin känsla att sitta och dricka en unik öl med en unik bagrund. Att det sedan passade bra till maten gjorde knappast något sämre. Svårt att toppa till fredagen.

Det var länge sedan jag beställde några blommor… (öl skulle det visst ha varit)

Det är inte så stor aktivitet på bloggen som ni märker och anledningarna är flera. Jobbet och utbildningen suger en hel del kraft och jag ängnar inte lika mycket tid åt öl, whisky, choklad och de andra av livets nödtorft. Visst slinker det ned en och annan bira och jag tar ofta en bit choklad till kaffet. Jag har dock inte varit på hugget när det gäller bolagets släpp, varken de vanliga, de ovanliga mitt i månaden eller ens de öl som blir nya i standardsortimentet nu i oktober. Idag var det dock marken i Falköping och jag slank in med en beställning på öl och passade på att plocka till mig en oktoberöl (en måste man väl dricka, eller hur), en 1698 samt en vriden tistel från Belhaven. Belhaven gör den fantastiska 80/- och jag tror mig ha hört possitivt om deras IPA.

Twisted Thistle IPA hälls upp med ett stort skum som dämpar sig rätt så snart. Färgen är ljus kopparaktig och väldigt tunn. Humlearomig, lätt jordig och inte alls blommig. Aromen är inte särskilt intensiv utan snarare mera mäktig. Maltig bas med en stor humle smak. Inte särskilt besk utan de underligande fruktiga aromerna får utrymme. Eftersmaken är även den lågintensiv men stannar kvar länge.

Summerar jag ihop detta så kommer jag fram till att detta är en öl som jag borde cyklad ner och köpa flera av redan imorgon och ta den till maten framåt kvällen. God, mäktig i sin stillsamhet och säkerligen en bra matöl.