Snart kommer öltidningen ut

Det är c/o Hops jag pratar om. Tryckning nästa vecka och leverans till er som har beställt i början av juni om jag har förstått rätt. Själv är jag nyfiken på var det ska landa. Sverige behöver verkligen en bra öltidning men klarar marknaden av att bära den kostnaden. Jag menar, jag vill inte ha en tidning fylld med omskrivna pressreleaser. Första numret lär inte vara detta utan är säkerligen ett kanonnummer. Beställ ditt ex via www.cohops.se/

Den stora ölresan

Det finns givetvis massor att tycka och säga om Jonas Magnussons tre, i mitt tycke, underbara program. På bra sändningstid så har han pratat öl från flera olika vinklar. Det handlade mycket att att skapa schyssta bilder men varför ska man göra TV om man inte tänker utnyttja mediet. Sedan kanske man som ölentusiast hoppades på att få gotta ner sig rejält i en ny version av M. Jacksons klassiska Beerhunter men att hoppas på 45 minuter intervjuer med intressanta bryggare känns som lite väl överoptimistiskt.

En hel del ölunderhållning blev det istället. Jag vet att sojamannen upprörde ganska många och att flera tyckte det var fjantigt med de mera provocerande inslagen som när Herr Magnusson sveper sitt rödvin i två stora klunkar eller när han halsar Westvleteren direkt ur flaskan men jag väljer att se det som lite provocerande och att han drar saker till sin spets för att få fram sin ståndpunkt. De olika ölkulturerna i Europa är varken uråldriga eller bestämda av ett folks kynne. Öl väljs inte sällan efter färg, bakgrund, hype o.s.v. än man väljer den för smaken skull. Genom att ödsla tid, mil och pengar för att få tag på en Westfleteren så tar man ståndpunkt för vem man är. Genom att ödsla tid, mil och pengar och nu menar jag verkligen ödsla för att skaffa sig några flak Norrlands Guld billigt vid tyska gränsen så ger man andra signaler. Man väljer på sätt och vis öl för att visa vem man är. I programmet illustrerades det flera gånger men Bayraren med sin sejdel välskummande tyska ljusa öl var fantastisk i sin självklara patriotism. Det finns även ofta krassa, politiska förankringar bakom valen istället. Som exempelvis engelsmännens förkärlek för alkoholsvaga öl. Lite trist budskap kanske, vi har inga äkta ölkulturer, vi är alla styrda av dolda krafter och samtidigt visar han upp just dessa underbara ölkulturer som där igenom har skapats.

Underbara scenerier han målade upp, träfaten i ölkällaren i Tjeckien, upphällningsproceduren, de gamla bryggarna, lokalpatriotismen när det gäller valet av öl i Bayern och så båda sidor av det underbara Belgiska ölmyntet. Visst, själv verkade han skeptisk till Baladins produkton men vilket vackert bryggeri och den genialiska övergången när han övergår från Le Soir i Belgien till att läsa svensk dagstidning fortfarande sippandes på Stella. Nja, Stella gör väl inte den förvandlingen för mig personligen men Westmalle Triplle fixar tricket.

Tyvärr kan man inte se programmen på SVT längre men en del klipp ligger kvar, både hos SVT och på YouTube. Varför skriver jag nu om detta program om det nu inte går att de längre? Många av er som läser min blogg har redan sett programmen och jag har några blogginlägg på gång som relaterar till programmet. En liten bild som övergång till nästa inlägg.

Midsommaröl

Har du planerat att hålla en informell ölprovning under sommaren, t.ex. till midsommar nu i helgen. Här kommer ett förslag på åtta öl som ger en bra spridning och som man kan välja att pröva till midsommarmaten. Midsommarmaten? Som om det bara fanns en meny för midsommar vilket det knappast gör men jag väljer att utgå ifrån det som jag själv upplever som klassisk midsommarmat.

Låt oss rulla igång direkt. Sillunch är väl inte en oväntad start, färskpotatis, gräddfil, gräslök och så massor av olika typer av sill. Passar på att tipsa om enklaste veteölsillen om någon vill ha en ölsill på bordet. Väljer man calvados så ska man bara byta ut en fjärdedel av lagen mot calvados. Men vad väljer man att dricka? Syran och en hel del sötma ställer sina krav. Att sill i sig har en del fett hjälper inte direkt till vid dryckesvalet. Själv gillar jag att förstärka syran och arbeta med öl som har en inneboende syra. Det naturliga valet blir spontanjästa öl som t.ex 3Fontainen men eftersom detta är tänkt att vara öl man kan komma åt innan midsommar så faller valet på Oud Beersel Oude Geuze Vieille. Nästan ingen beska alla vilket annars är ytterligare en väg att gå. t.ex. Bedarö Bitter är spännande relativt besk öl. Beskan och kolsyran rensar smaklökarna, fräschar till och gör dig redå för nästa smakdos. Att den sedan med sin karamellmalt (Crystal från Fawcett) är en bra smakbrygga om man har silltårtor eller kanske en västerbotten paj med vid sillunchen. Min tänka favorit i år är Saison de Dottignies. En saison från De Ranke i trevlig 75 cl flaska som gör sig bra på bordet dessutom. Den är lätt brötig och är precis lagom stram för att sitta som en smäck, hoppas jag. Tre öl med lite olika karaktär som ger möjligheter att diskutera smaker och smakkombinationer.

När det gäller jordgubbstårtan så passar jag på ölen. Det fungerar säkerligen fint med flera olika men en kopp kokkaffe och ett glas calvados ger så pass mycket glädje att jag inte vill experimentera. Man får visserligen nära nog dubbelt med dryck för pengen om man väljer Boulard Calvados Grand Solage men jag tycker att man får så mycket mera kvalitet om man istället tar Calvados La Ribaude Hors d’Age eller varför inte favoriten Coeur de Lion.

Väl framme vid kvällen och grillat kött (fläskköttsmarinad) så vill jag ha mera sötma, mera brända toner och inte minst mera okomplicerade drycker. Här kommer ett förslag på tre olika ale. Klassiska toner med Lancaster Bomber från Thwaites. Fruktigt, örtigt och klassiskt. Jag tjatar ofta om Postiljon som något av det bästa son finns. Apelsinskal, torkade frukter, fylligt och trevligt. Som avslutning tar vi med något mera nyskapande, Electric Nurse Pale Ale började säljas 1 juni och är kontraktsbrygd hos Dugges. Kommer man från ostriket Falköping så har man givetvis ost med på menyn och här tar jag med det bästa från två världar. Rochefort 8 från den belgiska klostertraditionen och humm, Barley Wine hade jag tänkt skriva här men Bötet är tydligen slut på bolaget, så synd för det är en underbar Barley wine. Ersättare är inte helt lätt att hitta, vi har för lite Barley Wine på bolaget. Istället kliver jag tillbaka till Belgien. Kanske skulle man hålla sig till klosterna men den ljusa sidan i form av Westmalle Tripel. Det är i alla lägen en bra öl men till just ost tycker jag att Duvel är flera kategorier bättre. Westmallen tar vi någon gång under dagen när det helt enkelt behövs något stärkande mellan regnskurarna. Inga regnskurar, ingen riktig midsommar.

Hela listan
Oud Beersel Oude Geuze Vieille (nr 1694)
Bedarö Bitter (nr 1410)

Saison de Dottignies (nr 11854)
Lancaster Bomber Thwaites (nr 1543)
Postiljon (nr 11361)

Electric Nurse Pale Ale (nr 1443)
Rochefort 8 (nr 1619)
Westmalle Tripel (nr 1684)

Kom gärna med kommentarer om ni kör ”mitt” upplägg!

Ardbegkväll

Malt Angels hade Ardbeg vid senaste provningen. Vi sex olika varianter av Ardbeg i glasen, Ardbeg i någon form vill säga. Som inledning på kvällen blev det informaton om Ardbeg och om rökighet i whisky. För att inte det skulle bli för torrt så drack vi lite oxiderad Ardbeg Ten under tiden. En av uppgifterna var att hitta den ”färska” Ardbeg Ten bland glasen. Det är fasinerande att känna att whisky faktiskt ändras i flaskan så fort den öppnats. Större skillnad hos kraftiga, rökiga saker än hos lätta, elegant är min erfarenhet. Det finns säkerligen kemiska förklaringar bakom detta.

Själv så visste jag vilka fem av sorterna var, vi hade kommit överens om sex sorter men eftersom min flaska Ardbeg som hade stått öppnad sedan förra året nu hade serverats innan själva provningen fanns det med en blindgångare för mig bland glasen. Annars var det Ardbeg Ten, Uigeadail, Corryvreckan, Aligator och Ardbeg-Glen Rothes Double Barrel. Den senare är alltså ingen ren Ardbeg utan en vatted malt med bara två fat, ett Ardbeg och ett Glen Rothes. Plus då en okänd för mig.

Jag brukar försöka beskriva varje individuellt glas men denna gången känns det mig klart övermäktigt. Istället blir det lite funderingar kring glasen och vad vi kom fram till. Jag klarade visserligen av att sära sorterna emellan nu när man hade dem sida vid sida men om man bara dagen efter skulle ge mig ett glas så skulle jag troligen inte känna igen det, det vill säga av när det gäller fyra av glasen. Två av sorterna stack nämligen ut i negativ mening. Tydligast var detmed blindgångaren. Detta var en whisky som ofta diskuteras, som mer eller mindre alltid ges epitetet mycket pengar (rök) för pengarna. Det visade sig att av 19 deltagare så hade 18 den placerad på sjätte plats. Vi pratar om The Ileach. Priset är numera sänkt med en femtilapp eller så till 299 kr att jämföra med Ardbeg Ten som kostar 485 kronor. Jag upplevde den som ohomgen, en rökighet som liksom ligger bakom och trycker istället för att visa upp sig oc trots att jag gissar den som ung så upplevde jag den träig. Prisvär? Kanske fast så sällan som jag dricker ett glas whisky så tycker jag att jag kan vara värd en tia extra för mer blir inte extrakostnaden om man jämför en Ardbeg Ten.

Om vi tar de fyra Arbegvarianterna och tittar på pris 485 kr, 649 kr, 689 kr respektive 1400 kr som vi betalade för Aligator och det känns som ett bra pris. Det var dessutom Committee versionen vi hade fått köpa. När det då gäller smak för pengarna så blir mitt svar enkelt. Alla fyra är goda, inget snack om detta och alla fyra skulle jag njuta av att ha hemma men godast utsåg jag denna kvällen tioåringen att vara men ärligt talat. Inte mycket skillnad så alltså blir Aligatorn ett nedköp, att jag dessutom satte den som sämst av de fyra denna kvällen säger väl sitt.

Totalt i klubben vad det dock Aligatorn som vann, rätt klart faktiskt så det kanske är mest mina smaklökar som den inte passade helt.

Resultat (Alla rangordnar sina whisky 1 till 6 där 1 var godast, sedan summeras poängen ihop. Lägst poäng lika med bäst?)

The Ileach 111 poäng (5,8 poäng/person)
Ardbeg-Glen Rothes Double Barrel 76 poäng (4 poäng/person)
Ardbeg Ten 68 poäng (3,6 poäng/person)
Ardbeg Corryvreckan 57 poäng (3 poäng/person)
Ardbeg Uigeadail 55 poäng (2,9 poäng/person)
Ardbeg Aligator Committee 32 poäng (1,7 poäng/person)

 

Äntligen Englands bästa öl

Att man påverkas om man vet innehållet i ett glas när man provar tycker jag är en självklarhet. Detta gäller oavsett om man kan mycket eller lite om dryck. Formspråk på etiketter, flaskans form, färg på drycken, pris, hype, marknadsförning m.m. påverkar alltid. Inte alltid positivt eller negativt men alltid blir man påverkad. Och med mina två ”finaste” öl i källaren ville jag vara extra försiktig. Jag ville veta om jag verkligen tyckte att de var lite bättre än andra öl oavsett om jag visste om vad det var i glaset. Det handlar om en flaska Good King Henry och en flaska Good King Henry Reserve från Old Chimney Brewery. Jag har försökt pröva dem två gånger tidigare med ett lite tillkrånglat upplägg. Många öl framplockade, en opartisk person lottar vilka öl som ska provas och serverar. Följden blir att man inte ens vet om GH kommer med vilket den inte gjorde varken den ena eller andra gången så nu fick det bli ett klassiskt upplägg men åtminstone halvblint.
Kosacken, Samuel Smith Imperial Stout, Laggunitas Cappuccino Stout, Courage Russian Imperial Stout och så de båda två kungavarianterna då stod upphällda och jag gav mig in på att sniffa, smaka och njuta.

Glas 1:
En chokladig och murrig arom med mycket kaffe i eftersmaken. En hel del viniösa toner och väldigt trögflytande. Lätt syrliga toner. 9 poäng (min gissning – Samuel Smith, rätt svar – Good King Henry)

Glas 2:
Något mera opac i färgen. Lite lättare och mera fruktig. Körsbär, röda frukter. Smaken var också fruktig mn mera drag åt äpplen. Syrlig smak och lite tunnare öl. Spännande, annorlunda och riktgit utmanande. 8 poäng (min gissning – Good King Henry Reserve, rätt svar – Samuel Smith)

Glas 3:
Man skulle lätt kunna beskriva den här ölen med ett ord, KAFFE. Massor av kaffe, lätt toner av bränt gummi också, rostad beska som ligger lite utanpå också. En tung öl som känns lite ansträngd. Skulle må bra av att harmonisera mera. 7 poäng (gissning – Lagunitas, rätt svar – Kosacken)

Glas 4:
Rödaktig tunn färgnyans. Mycket bubbligare munkänsla. Mera beska, lätt gräsig. Tydliga amerikanska drag i denna ölen. Brända toner, lätta kaffearomer i doften men sedan försvinner mycket av kaffekänslan. 8 poäng (gissning – Kosacken, rätt svar – Lagunitas)

Glas 5:
Whoow, lugn still öl, komplex smakbild med en massiv arom. Kaffe, mörk sirap, lätt brödig, lite humle, allt i en fin harmoni. Lite mera kaffe i eftersmaken. Underbar smuttaröl men även ett alternativ till efterrätten. 10 poäng (gissning – Courage, rätt svar – Courage, äntligen ett rätt svar)

Glas 6: Mycket svart öl med mild krämig arom. Bärig (vinbär), dadlar, spritig, mörk choklad, touch av soja. Mycket fyllig initialt och lite tunnare i eftersmaken utan att bli vattning på något vis. Kvällens bästa öl utan att tveka 10 poäng till den (gissning – Good King Henry, rätt svar – Good King Henry Special Reserv)

Summerar ihop kvällen med ett enkelt konstaterande att jag inte var särskillt bra på att gissa ölen. Jag trodde liksom att Lagunitas borde vara den mest kaffedominerade ölen, kul att jag faktiskt gillade Good King Henry och synd att det är lite jobbigt att få tag på den. Samuel Smith är värd att drickas igen och även Kosacken kommer få en andra chans någon gång.

Lite svammel

Efter en månad av relativt lugn (läs massor av annat arbete) börjar det bli dags att ta tag i Karlströms Malt igen. Jag har mer eller mindre knutit ihop säcken för Londonresan i april och börjar nu planera för nya fantastiska resor i höst. Massor av erfarenheter rikare kommer jag att skruva lite på konceptet för att få ut så mycket av det som möjligt. Jag återkommer så snart jag har mera definitiv info vilket borde bli i nästa vecka. Snart är det midsommar och sedan vänder det och innan vi vet ordet av är det höst.

Fast innan dess ska det vara sommar och jag tycker att det är häftigt hur mina dryckesval skiftar med årstiden. Suget efter saison, geuze, alt och Ipor formligen exploderar. Det kanstrar över från från relativt mycket whisky mot mycket mera öl. Även calvadosen gör sitt inträde och jag börjar titta lite på de extrakt jag har av hemkryddat brännvin i källaren. Varje dag när jag cyklar till jobbet tittar jag lystet efter maskrosorna.

Hur är det för er, ändrar ni dryckesvanor efter årstiden?

Olika whiskystilar

Whisk(e)y är ett rätt fram livsmedel. Precis som öl så är ingredienserna få men möjligheterna och variationerna många. För några veckor sedan hade vi provning med Malt Angels och prövade då fem olika sorters whisk(e)ys. För egen del så blev det en halvblind provning (tack för det Benny) och jag fick möjligheten att mera analytiskt titta på sorter. Följande sorter med min kortfattade och FÖRUTFATTADE mening hade vi. Jag skulle nu få chansen att pröva min tes i ett i alla fall halvblint test.
Sädeswhisky – The Ten (Profile 00) – Har aldrig provat denna men sädeswhisky har ofta tunn kropp, lätt aromer, godare än man tror och ganska spännande
Maltwhisky – Springbank Calvados – Himmelriket, smakrikt, ofta lite fylligare, maltig, fruktigt men med lite tyngd. Ska bli spännande att se vad Calvadosfatet bidrar med.
Pot Still – Powers John’s Lane – En av mina favoritwhisky. En irländsk potstill med sin fina textur, härliga oljighet.
Bourbon – Blanton’s Gold – min erfarenhet som är mycket ringa säger mig att jag lätt kommer plocka denna whiskey. Bouron smakar vanilj, trä och är inte god.
Rågwhisky – Templeton Rye – Rågwhiskey å andra sidan är god. Mitchell’s på Sable ‘n’ Sabre förra sommaren var fantastisk. Skillnaden, tja vet inte riktigt.

Vad blev nu mitt omdöme efteråt? Om jag börjar med att presentera min poängbedömning så måste jag först påminna om att jag känner mig väldigt svajig när det gäller att sätta poäng. Se dem som en anvisning om vad jag upplevde den här gången och ett sätt att visa vad jag tyckte om sorterna relativt varandra.

The Ten (Profile 00) – 61 poäng
Springbank Calvados – 88 poäng
Powers John’s Lane – 81 poäng
Blanton’s Gold – 77 poäng
Templeton Rye – 81 poäng

Humm, här blev det lite att fundera över. Att Springbanken vann var knappast överraskande. Lätt rökig, maltig arom med viss fruktighet men inte alls de äppeltoner som jag hoppades på. Aningen lakrits hittade jag. Detta är en whisky som del för del är något snäpp över det ordinära med eftersmaken som bästa del men framförallt är det en komplett whisky. Helhetsintrycket var det som imponerade mest på mig. Powers och Templeton på en delad andraplats var lite oväntat för mig. Irländaren hade inte alls den tydliga oljigheten i jämförelse med de andra som jag brukar uppleva hos den. Sherry, olja var fortfarande framträdande. Lite vanilj också vilket bidrog till att den blev mera lika rågwhiskyn än jag trodde. Alltså, de har tydliga släktskap men samtidigt är det ganska distinkt skillnad. Bourbonen gillade jag faktiskt mycket bättre än jag trodde men bourbondrickare vill jag absolut inte kalla mig ännu. Fina aromer hade den, vanilj, fudge, sötma, nötter och den smakade inte oangenämt men sedan kommer den spritiga, trista eftersmaken och sänker helhetsupplevelsen. 77 poäng och ett urdrucket glas skvallrar om att jag gillade den bättre än senast jag provade en Blanton’s. Klart sämst och jag menar då mindre bra också var sädeswhiskyn som vi hade med. Jag har ofta förundrats över hur bra jag har tyckt om sädeswhisky som t.ex. Greenore. Jag får se till att göra mig en sida vid sida jämförelse av dessa två. Lurar jag mig själv lite med att Greenore är en Cooleyprodukt? Jag lovar att återkomma.